Portugal är ett fint land, till största delen befolkat av getter. Letar man lite kan man också hitta några vägtullar, ohälsosamt billigt vin och världens största shorebreak.
Det senare återfinns i Guincho, en liten håla några mil från Lissabon. Det var där vi bodde. Där fanns vi och en miljard andra surfare, som alla visste hur man tog sig förbi shorebreaket. Vi tänkte såklart att kan de, så kan vi. Det kunde vi inte. Inte ens lite. För att illustrera hur otroligt lite vi kunde ta oss förbi shorebreaket, är här en bild som inte är det minsta tagen i Guincho (vi skämdes alldeles alldeles för mycket för att våga ta fram kameran där), men där jag ändå blir duktigt spolad:
Det ohälsosamma vinet införskaffades på Lidl för det makabra priset 0.30¢/litern, och förtärdes alldeles för snabbt i bussen på en helt okej campingplats. Om jag nu på något sätt hade varit stolt, eller ens vågat erkänna, att jag läst matte-data på gymnasiet hade jag här skrivit något om att smaken på vinet skulle kunna uttryckas som ett värde omvänt proportionellt mot priset på vinet. Nu nöjer jag mig med att försiktigt konstatera att det smakade alldeles fruktansvärt jävla övervidrigt. Men trots det dracks det alltså upp, och plötsligt verkade det som en alldeles otroligt bra idé att till fots ta sig till baren tre kilometer längre upp längs kusten. Strandvägen. Nämnas bör att stranden i Guincho består av tämligen ogenomträngliga busksnår, blandat med sanddynor höga som berg. Jag och Björn hittade var sin pinne, som i våra alkoholindränkta hjärnor snabbt förvandlades till magiska vandringsstavar. Som Abraham och Moses gick vi sedan och skrek INFADELS till de ogudaktiga bilarna som tutade på oss. När vi väl kom fram till baren tog de av någon outgrundlig anledning plötsligt inte emot kreditkort, så vi liftade tillbaka med en galen portugis.
Morgonen efter upptäckte jag till min förfäran att min plånbok var borta. Kreditkort, körkort, rubbet. Som tur var var jag iallafall luspank, så inga cash gick förlorade, men jag ringde direkt till pappa och bad honom spärra kortet. Tre dagar senare står vi på en parkeringsplats nere vid stranden, och jag sitter i telefon med banken för att försöka få ett nytt kort skickat till mig. Plötsligt knackar det på rutan bredvid mig, och utanför ser jag en hand som trycks mot glaset, en hand med min plånbok i. Den hade legat på taket hela tiden, medan vi kört iallafall 20 mil fram och tillbaka i Guincho. Tyvärr var ju mitt kort fortfarande spärrat och därmed oanvändbart - eller? Efter en del missförstånd insåg jag att det var SE-Banken jag hade i telefon, som också var den bank pappa spärrat mitt kort i. Grejen var ju att jag hade konto i Handelsbanken. Kortet fungerade naturligtvis hur bra som helst - väldigt tryggt.
Steg 1: Börja med att lägga av en schyst donkeykick:
